Igår kväll jagade tårarna varandra ner för kinderna. Inte bara för att jag var så frustrerad över att febern vunnit över mig igen utan för att jag fick ett fint sms som fick mig att tänka på dig. Känslan av att jag aldrig mer kommer att få krama dig, lägga spolar i ditt hår eller vara galet irriterad på att du alltid ville allas bästa, hur elaka de än var är fortfarande obeskrivlig. När jag tänker efter så är det dig jag fått det ifrån. Du lärde mig att det alltid finns en anledning till att en person beter sig som den gör. Att allting inte är antingen vitt eller svart, att havet har många färgnyanser. Jag tittar upp på din bild och tårarna börjar rinna igen. Så många år som gått utan dig. Jag känner fortfarande lukten på dina kläder som jag kramade hårt i din tomma lägenhet dagen efter du hade lämnat allt. Jag var bara 15 år och jag fyller 24 i år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du är stolt över mig. Trots alla mina snesteg jag gjort i livet så hoppas jag verkligen det. Jag hoppas att du kan se in i mitt hjärta och min själ och se flickan som gömmer sig där inne.


Volim te, zauvijek .

Oj! Det har nästan gått en hel månad sedan jag uppdaterade senast. Kan inte hela vintern flyga förbi så att det kan bli sommar igen? Fast jag gillar ju vintern trots allt. Snön, kylan, allt. (Är rädd för att jag kommer få ångra den sista meningen) men det är bara att anpassa sig. Om det inte blir en skidresa detta året så har jag rest klart för i år. Nästa år väntar nya äventyr och jag längtar redan. Det har hänt en hel del under denna månad. Mitt liv är verkligen färgat med en massa färger under bara en dag.

På jobbet är jag så professionell som möjligt. Förklara, trösta, vägleda, avleda, ansvara, lyssna, vara en trygghet, en förebild, försöka, lyckas, misslyckas, vinna o förlora. Allt och mycket mer. Hemma är jag en vanlig Selma som aldrig kommer att bli vuxen känns det som ibland. Missförstå mig rätt. Jag är en vuxen individ och jag anpassar mig till olika situationer men den lilla flickan inom mig kommer alltid att finnas där. Jag har hunnit med att åka till Paris och ha en oförglömlig vecka där med massa turistande, mat, kort osv. Jag har även förlorat ett barn mitt framför mina ögon. Mitt liv är färgat som sagt.. svart, vitt, rosa. Det tog tid att komma över det sistnämnda. Ett tag kunde jag inte sova utan att jag såg dessa vackra hjälplösa ögon som med blicken bad om hjälp, framför mig. Att befinna sig i bubblan då man inser att man gjort allt och barnet är borta är obeskrivligt. Mitt i detta kaos är jag en gråtande skit på akutrummet som är så stolt över att jobba med det jag gör. Att göra skillnad. Att vinna och förlora... Det är det som gör livet värt att leva och som får en att inse vissa saker. Att acceptera är det gyllende ordet om man vill överleva. Det kommer att ta tid men man vänjer sig vid allt. Jag är lycklig över att jag är en av dem som står på akutrummet och gör allt för att rädda ett liv, en blivande stjärna. Ibland känns det som att man är med i ett program som man själv tittar på men sedan inser man att det är ens verklighet.

Nu har ni fått en uppdatering. Imorgon blir det jobb och sedan handbollsmatch mellan Sverige och Bosnien. Ta hand om er och godnatt .

Just nu känner jag mig som världens mest vilsna själ. Det är så mycket som man vill göra men jag vet inte riktigt hur det ska gå ihop. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill åka utomlands under en längre period men var? Med vem? En gammal vän sa en gång " Selma, man kan kasta dig var som helst i världen och du skulle ändå klarat dig ". Så är det också. Jag skulle kunnat packa en väska och bara åkt iväg för sån är jag. Spontan. Självklart skulle det varit jobbigt men det skulle gått över, som allt annat i livet. Jag vet inte.. befinner mig nog i en situation där jag själv inte vet vad jag vill. Och om jag inte vet så kan ingen annan heller veta. Antar att det bara är att vänta ut denna storm tills den vänder, på egen hand. Det enda jag vill ha är vägledning...

Denna veckan har jag jobbat sju pass. Behöver jag skriva att jag är helt slut? Det brast även på jobbet idag. Ni vet när man inte kan kontrollera sina känslor en tusendels sekund och den sekunden blir droppen. Ja.. så är det. Som tur var så var en fin människa i närheten och gav mig den jag behövde just då. En kram och många fina ord och råd. Tack ♥ . Allt kommer att falla på plats, snart .

InshAllah .

Det är en mörk dag i vårat lands historia. Tiden har gjort sitt i form av att fler massgravar hittats och delar av människor har kunnat identifieras och begravas. De anhöriga har efter många år och frågetecken fått en grav att gå till. De har kunnat påbörja sorgeprocessen.

Den 11 juli 1995 dödades 8372 oskyldiga pojkar och män, hänsynslöst, kallblodigt och utan någon nåd som helst. De radades upp framför soldaterna, fick gå ned på knä med armarna bakom huvudet för att sekunden senare ligga i gräset, som förlorade själar. De som hade turen att leva lite längre fick två och två bära bort kropparna i skogen och sedan var det deras tur. Det tog drygt tre timmar att rensa staden på makar, bröder och söner. Tre timmar, lika lång tid som det skulle ha tagit för en hjälpande hand att anlända. Ingen förtjänar att lämna denna värld på detta vis, ingen. Varken du, jag eller någon tredje person. Ingen!
Tiden går. För vissa har det inneburit att inse och försöka att acceptera, ett livslångt lidande. För andra har tiden hunnit gå så långt så att den givit styrka  åt de dömda krigsförbrytarna att likgiltigt sitta och påstå att de är oskyldiga, att detta överhuvudtaget inte har hänt.

Jag försöker att leva mig in i en värld som är fylld av ekande tårar, känslor och saknad. Man lever vidare men utan någon som helst glöd eller anledning – man lever i tomhet. Drömmarna nattetid handlar om att man kanske får träffa sin älskade man igen men allt tas ifrån en när man vaknar, gång på gång. Den enda sonen som aldrig fick uppleva sin 10 årsdag, aldrig gå klart skolan eller skapa ett eget liv är borta men endast en känsla ifrån. Aldrig mer kommer det finnas en komplett familj som samlas vid betydelsefulla dagar. Högtiderna är inga högtider utan en kamp för att överleva dem, utan sina älskade. Medans folk lever för att köpa sitt drömhus, bil och annat lyx så lever dessa kvinnor för att begrava sina söner, sin make eller sin enda broder. De lever för att få reda på sanningen.
Det går att leva sig in, men det kommer aldrig ens i närheten utav att leva sig in i en kropp som känns som ett fängelse. Man är fast i en dödligt ond cirkel där ingenting blir som vanligt, igen. De kommer aldrig att komma tillbaka, de är borta för alltid. Våran uppgift är att aldrig glömma eller förlåta det som hänt. Världens uppgift är att aldrig låta någonting sådant här hända, igen.

Idag, 16 år efter massakern ska 613 kistor sänkas ner i den torra jorden. Idag tänker jag på alla som ska begrava en anhörig. Jag tänker på alla de människor som på något sätt har blivit drabbade av kriget. För det har vi alla blivit, på ett eller annat sätt. Jag tänker på min morbror som ännu inte har hittats, identifierats, och som vi säkerligen aldrig kommer att få reda på något om. Min fina morbror... Jag tänker på mina kusiner som förlorade sin far, deras mor som förlorade sin kärlek, min mamma som förlorade sin enda bror. Jag tänker på dig min mormor och hur du stannade kvar i kriget bara för att få reda på vad som hade hänt din son. Jag tänker på hur du in i det sista önskade att du visste om han levde eller inte.

Idag tänker jag på Srebrenica .

Sådär ja, nu har jag avreagerat mig och detta blev en fjärt i rymden. Tänk vad bra det är att ha en blogg ibland. När man skrivit ner det så försvinner det. En prutt i rymden, som sagt. En stinkig sådan. Sov gott mina fina!

Vädret idag anpassade sig verkligen till mina tankar och funderingar eller så var det tvärtom. Tror ändå att det var det förstnämnda. Reflektion efter reflektion ledde till en massa andra led i en ond cirkel. Igår träffade jag en mamma som berättade en rad av hemskheter till mig. Det var ett så känsligt tema så att nästan jag också fällde en tår när hon satt där gråtandes, sa mitt namn och försökte göra en lång historia, sin livshistoria, kort. Jag satt där och hittade inga ord som kunde stilla hennes breakdown, som hon fick mitt framför ögonen på mig. Jag har ingen aning om hur, men jag lyckades ändå lugna henne. Känslan går inte att beskriva direkt, men det kändes så bra. Jag förstår inte..det är så många kvinnor som lever med män som inte förtjänar dem för fem öre. De förtjänar inte ens att kvinnan ska se dem i ögonen, allra minst att hon ska ta hand om honom, tala till honom, älska honom. Nu i efterhand inser jag hur lycklig man är egentligen. Man kan fortfarande välja vilken väg man ska ta för att få ett så bra liv som möjligt. Sen kan man aldrig undgå ödet. Allt är redan skrivet - förutbestämt. Men, man kan oftast leda sig själv till det bättre. Ibland är det svårt att släppa taget men det kan även vara svårare att hålla kvar, hur ologiskt det än låter så är det så.

Denna stackars kvinna följde väl sitt hjärta, vilket ibland visar oss fram till en totalt fel väg i livet. Hon fick två små underbara barn men hon är en förstörd själ som aldrig kommer bli hel igen. Hon är och kommer alltid att vara den skyldiga, den som tog barnen ifrån honom. Hon är den som kommer ha klumpen i halsen hela tiden och klandra sig själv resten av livet. Men det var hennes öde. Jag vet inte vad jag ska säga. Man ska följa sitt hjärta säger dem, men de vet inte att magkänslan är människans inre kompass. Den är min inre kompass. Man ska aldrig nöja sig med lagom utan man ska känna att man har det bästa framför sig. Det som man alltid letat efter och det som bara är ens eget. "Det" som är värt era tankar, känslor och framförallt kärlek. Personen som är värd er.  Alla hittar inte detta och många tappar det på vägen men det är skrivet i stjärnorna. Allt är skrivet bland dessa miljontals glittrande diamanter. Det gäller bara att invänta rätt tid, hoppas och försöka att ta de rätta vägarna som så småningom ändå leder till samma plats som man skulle hamnat på, även om man tog en annan väg.

.. osim bola .

Flashbacks från förr. Flashbacks från tiden då jag nuddade botten flera gånger dagligen och det var min vardag. Från tiden då jag levde i hopp om att du, på något sätt, skulle hitta vägen tillbaka - tillbaka till mig. Jag väntade. Men under tiden insåg jag att du var borta. För alltid. Du skulle aldrig mer hitta din väg tillbaka, aldrig mer skulle du komma tillbaka till mig. Timmar, dagar och veckor gick. Månader utan dig. Du var långt borta. Under tiden försökte jag finna en mening. En mening som jag än idag inte funnit men som jag en dag kommer att finna. Varför? Många och ännu fler frågor. Obesvarade sådana. Tiden gick och år efter år blev historia. När man befann sig mitt i det hela så kunde man aldrig tro på en bättre tid. Man trodde aldrig att man skulle kunna leva vidare. Det svarta hålet var det enda man hade. Men tiden går, min ängel. Det fanns en tid då jag önskade att jag kunde vrida tillbaka den, stanna den. Men viljan räckte inte till - tiden fortsatte att gå. Det visade sig vara det bästa, för oss allihopa. Hur mycket jag än ville vrida tillbaka den så envisades den med att ticka på. Men den blev min räddning. Nu sitter jag här, nästan åtta år efteråt. Videobandet i huvudet spelas om och om igen. Tårarna rinner men de där krampaktiga gråtattackerna är inte längre en vardag. De är över, för längesen. Jag har accepterat. Minnena, de kommer aldrig att försvinna. Bilden av ditt ansikte bleknar aldrig, utan den är bara en tanke ifrån. Kärleken, den obeskrivliga och gränslösa kärleken är lika stark som den alltid har varit. Du lämnade mig aldrig helt - du finns i mitt hjärta. Du är mitt hjärta.

Jag älskar dig ♥

Koraci me prvo odvedose do prve, pa onda do druge skole. Ovdje sam provela prve i najbolje godine, godine djetinstva su mi ovdje pocele. Odrasla sam u ovom kraju. Sjecanja se vrate za sekundu i u drugoj sekundi ih nema vise. Koracim dalje ... Izgleda da je ovako sa svim. Uvijek cemo moci da zaklopimo oci i da vidimo drugi svijet - onaj koji zelimo da vidimo. Moci cemo koraciti kroz proslost kao po setalistu dalekom. Koraciti cemo preko vode i dolina, preko neba. Ali cemo uvijek znati da smo tu gdje je sudjeno da budemo. Tu smo gdje je zapisano da budemo i tu cemo i ostat dok ne dodje drugi val koji ce nas premjestiti na skroz drugo mjesto. Ali i tada cemo znati ...

" Jednom kad sve ovo bude juce, kad svane a svanuce. Nemoj da ti bol grudi steze sto nisi bio tu kad je bilo najteze "