Idag brast det när jag tänkte på att jag inte ska ner till min vackra Stad i år. Jag kommer inte andas in doften av bränt när jag går ur flygplanet, inte äta pita, cevape, kolace, glass i egipat. Inga 40 graders dagar och 25 graders kvällar. Inga promenader på Bascarsija eller möten vid Sebilj. Inga släktträffar.. Inte heller får man träffa folket där nere, bästa folket. Inga minnesvärda utekvällar eller bazeni, pijace. Jag får inte heller besöka din grav nanic, ingenting... Började desperat bläddra i kalendern för o se om man ändå kunde skrapa fram en vecka åtminstone.. kanske. Om jag lyckas med tre byten så går det. Nu är klockan mycket och jag sitter och lyssnar på, ja.. ni vet vem. Det brister återigen men det är kanske inte så konstigt,

"Lazu, lazu me, da vrijeme lijeci sve. Mozda sidu i tumore, al nju nikad ne .."