Det är en mörk dag i vårat lands historia. Tiden har gjort sitt i form av att fler massgravar hittats och delar av människor har kunnat identifieras och begravas. De anhöriga har efter många år och frågetecken fått en grav att gå till. De har kunnat påbörja sorgeprocessen.

Den 11 juli 1995 dödades 8372 oskyldiga pojkar och män, hänsynslöst, kallblodigt och utan någon nåd som helst. De radades upp framför soldaterna, fick gå ned på knä med armarna bakom huvudet för att sekunden senare ligga i gräset, som förlorade själar. De som hade turen att leva lite längre fick två och två bära bort kropparna i skogen och sedan var det deras tur. Det tog drygt tre timmar att rensa staden på makar, bröder och söner. Tre timmar, lika lång tid som det skulle ha tagit för en hjälpande hand att anlända. Ingen förtjänar att lämna denna värld på detta vis, ingen. Varken du, jag eller någon tredje person. Ingen!
Tiden går. För vissa har det inneburit att inse och försöka att acceptera, ett livslångt lidande. För andra har tiden hunnit gå så långt så att den givit styrka  åt de dömda krigsförbrytarna att likgiltigt sitta och påstå att de är oskyldiga, att detta överhuvudtaget inte har hänt.

Jag försöker att leva mig in i en värld som är fylld av ekande tårar, känslor och saknad. Man lever vidare men utan någon som helst glöd eller anledning – man lever i tomhet. Drömmarna nattetid handlar om att man kanske får träffa sin älskade man igen men allt tas ifrån en när man vaknar, gång på gång. Den enda sonen som aldrig fick uppleva sin 10 årsdag, aldrig gå klart skolan eller skapa ett eget liv är borta men endast en känsla ifrån. Aldrig mer kommer det finnas en komplett familj som samlas vid betydelsefulla dagar. Högtiderna är inga högtider utan en kamp för att överleva dem, utan sina älskade. Medans folk lever för att köpa sitt drömhus, bil och annat lyx så lever dessa kvinnor för att begrava sina söner, sin make eller sin enda broder. De lever för att få reda på sanningen.
Det går att leva sig in, men det kommer aldrig ens i närheten utav att leva sig in i en kropp som känns som ett fängelse. Man är fast i en dödligt ond cirkel där ingenting blir som vanligt, igen. De kommer aldrig att komma tillbaka, de är borta för alltid. Våran uppgift är att aldrig glömma eller förlåta det som hänt. Världens uppgift är att aldrig låta någonting sådant här hända, igen.

Idag, 16 år efter massakern ska 613 kistor sänkas ner i den torra jorden. Idag tänker jag på alla som ska begrava en anhörig. Jag tänker på alla de människor som på något sätt har blivit drabbade av kriget. För det har vi alla blivit, på ett eller annat sätt. Jag tänker på min morbror som ännu inte har hittats, identifierats, och som vi säkerligen aldrig kommer att få reda på något om. Min fina morbror... Jag tänker på mina kusiner som förlorade sin far, deras mor som förlorade sin kärlek, min mamma som förlorade sin enda bror. Jag tänker på dig min mormor och hur du stannade kvar i kriget bara för att få reda på vad som hade hänt din son. Jag tänker på hur du in i det sista önskade att du visste om han levde eller inte.

Idag tänker jag på Srebrenica .