.. osim bola .

Flashbacks från förr. Flashbacks från tiden då jag nuddade botten flera gånger dagligen och det var min vardag. Från tiden då jag levde i hopp om att du, på något sätt, skulle hitta vägen tillbaka - tillbaka till mig. Jag väntade. Men under tiden insåg jag att du var borta. För alltid. Du skulle aldrig mer hitta din väg tillbaka, aldrig mer skulle du komma tillbaka till mig. Timmar, dagar och veckor gick. Månader utan dig. Du var långt borta. Under tiden försökte jag finna en mening. En mening som jag än idag inte funnit men som jag en dag kommer att finna. Varför? Många och ännu fler frågor. Obesvarade sådana. Tiden gick och år efter år blev historia. När man befann sig mitt i det hela så kunde man aldrig tro på en bättre tid. Man trodde aldrig att man skulle kunna leva vidare. Det svarta hålet var det enda man hade. Men tiden går, min ängel. Det fanns en tid då jag önskade att jag kunde vrida tillbaka den, stanna den. Men viljan räckte inte till - tiden fortsatte att gå. Det visade sig vara det bästa, för oss allihopa. Hur mycket jag än ville vrida tillbaka den så envisades den med att ticka på. Men den blev min räddning. Nu sitter jag här, nästan åtta år efteråt. Videobandet i huvudet spelas om och om igen. Tårarna rinner men de där krampaktiga gråtattackerna är inte längre en vardag. De är över, för längesen. Jag har accepterat. Minnena, de kommer aldrig att försvinna. Bilden av ditt ansikte bleknar aldrig, utan den är bara en tanke ifrån. Kärleken, den obeskrivliga och gränslösa kärleken är lika stark som den alltid har varit. Du lämnade mig aldrig helt - du finns i mitt hjärta. Du är mitt hjärta.

Jag älskar dig ♥