Jag med mina datum. Hopplös. I alla fall, idag är det exakt ett år sedan du avled framför våra ögon. Det tog lång tid innan jag kunde somna utan att se dessa hjälplösa ögon, dess blick och rop på hjälp framför mig. Dessa hemska sjukdomar... På bara en vecka så har man varit till så stor hjälp för så många. Föräldrar, syskon. Alla. Jag önskar att tystnadsplikten inte fanns just nu för jag vill skriva av mig. Belysa det viktigaste av allt. Att hjälpa andra, att hjälpa varandra. Jag är så tacksam över allt som jag får se och allt som jag får vara en del av. På både gott och ont. Man tänker inte alls på vilken situation vissa befinner sig i för det med sjukhus är ens egen vardag. Man är där 50% av sin tid och det är inte mer med det. Jag vill skriva så mycket mer men detta får räcka.

 

Jag själv mår bra, har rest klart för i år och jag längtar redan till nästa resa samtidigt som jag får stoppa mig själv hela tiden. Nu är det spara mode som gäller. Väntar på min löneförhöjning som ska direkt till sparkontot den med. Nä, sängen ser ganska skön ut härifrån. Godnatt mina 13 läsare, ni är för mysiga !