Igår kväll jagade tårarna varandra ner för kinderna. Inte bara för att jag var så frustrerad över att febern vunnit över mig igen utan för att jag fick ett fint sms som fick mig att tänka på dig. Känslan av att jag aldrig mer kommer att få krama dig, lägga spolar i ditt hår eller vara galet irriterad på att du alltid ville allas bästa, hur elaka de än var är fortfarande obeskrivlig. När jag tänker efter så är det dig jag fått det ifrån. Du lärde mig att det alltid finns en anledning till att en person beter sig som den gör. Att allting inte är antingen vitt eller svart, att havet har många färgnyanser. Jag tittar upp på din bild och tårarna börjar rinna igen. Så många år som gått utan dig. Jag känner fortfarande lukten på dina kläder som jag kramade hårt i din tomma lägenhet dagen efter du hade lämnat allt. Jag var bara 15 år och jag fyller 24 i år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du är stolt över mig. Trots alla mina snesteg jag gjort i livet så hoppas jag verkligen det. Jag hoppas att du kan se in i mitt hjärta och min själ och se flickan som gömmer sig där inne.


Volim te, zauvijek .